essä kring begrepp som jag verkar återkomma till i diskussioner/ inlägg på kursen.

I mina inlägg på kursen återkommer jag ofta till ord som nätverk, informella strukturer och tillit etc. Ambitionen med den här essän var att sätta mig ner och inte lämna skrivbordet förrän jag hade rett ut för mig själv och andra medlärande varför jag tycker det är en så intressant och viktig diskussion. Bränslet till mitt engagemang och tro Att vi måste agera annorlunda bottnar i den omställning vi kommer att behöva göra för att överhuvudtaget ha en värld att diskutera vuxenpedagogik i. Helt klart tror jag inte att alla svar ligger inom det traditionella utbildningssfären, snarare tror jag att tilltron till den Formella Skolan och dess skiftade institutioner är ett av hindren för en omställning till ett mer hållbart samhälle. Jag satte upp ett maxantal sidor för mig själv – högst fyra sidor vilket gör att jag resonerar i stora svepande drag. Men hoppas, hoppas att jag gör det någorlunda begripligt.

Min första utgångspunkt tar avstamp i Finger/Asúns (2001) analys av det vuxenpedagogikens återvägsgränd . Vår okritiska tilltro till utbildning som den nyckel som skall lösa vår tids problem ifrågasätts; vuxenpedagog handlar alltmer om en marknadsanpassad stödfunktion. Om att möta marknadens behov av komptens snarare än att vara kopplad till en reell social förändring. Sin analys bygger de bl a med hjälp av Illich som var tidigt ute och varnade för den vuxenpedagogik som blir konsekvensen av okritisk tilltro till synen att lärande och kunskap är något som endast kan erhållas inom institutioner vilket i sin tur devalverar all annan kunskap. Illich påpekar att ju mer sofistikerat ett utbildningssystem blir desto fler tycker inte att de har tillräcklig kunskap och desto fler anser sig därför vara i behov av en formell utbildning. De formella institutionerna har patent på svaren.

In other words, industrial development is institutionalising, in tandem with its destructive dynamics, the idea that there is no alternative. Institution for Illich, is there fore above all a mental process, as well as a process of physical an social dependency, by which people ultimately come to believe that there is no alternative to the way they currently live.(s.174)

Många är de som i likhet med Fingers och Asún har kritiserat de hegemoniska strukturerna i utbildningssammanhang men som Marcus Bussay (07) (kommer till sommarseminariet, från australien) skriver att kritisera de hegemoniska strukturerna är en sak men bygga en alternativ framtid är en annan. Bussay hänvisar i sitt resonemang vidare till Henry Giroux som är kritisk till den kritiska teorins effekt. Det är inte mycket som har förändrats som ett direkt resultat av kritiken i sig. ”The problem he asserts, is that critical theorists of all complexions have concentrated too much on developing a grammar of resistance and not enough on a grammar of the possible” (a.a)
Vad är det som kan göras och hur kan det göras annorlunda. Redan Albert Einstein menade att vi inte kan fixa våra aktuella problem med de tankebanor som i sin tur skapade problemen. Men hur tar vi oss ut ur denna återvändsgränd, förbi våra inrutade tankebanor och hittar en det möjligas grammatik? Hur kan vi göra annorlunda, hur kan en vuxenpedagogik göras annorlunda, ta steget från motstådents grammatik till hållbar handling?

Som jag ser det så kan det finnas en potential, en möjlighet för att skapa detta annorlunda med hjälp av nya sätt att organisera vårt lärande via en nätverksprincip snarare än utifrån en mer traditionell hierarkisk organisationsstruktur. Om i nu dilemmat består av att vi fortfarande befinner oss i en tilltro till den Enda vägen – det finns något facit någonstans högst upp i strukturen så har någon lösningen och har vant oss vid att betrakta all kunskap som framkommit på annan väg som oväsentlig. Eller till och med ser de förtryckande strukturerna men inte lyckas lösa det inom ramen för strukturerna. Ja då kan väl kanske nätverket som organisationsprincip vara användbar, att öppna upp strukturen och medvetet lägga upp en mer horisontell design.

Nätverk
Så hur tänker jag då när jag skriver om att arbeta i nätverksform. Vad är tex ett nätverk och hur skiljer sig organiserandet av lärande i ett nätverk från lärande i en mer traditionell kunskapsinstitution?

Människor har alltid har organiserat sig i nätverk, styrkan med dem är att de är flexibla och decentraliserade. Svagheten har –fram tills nu – varit att svårigheten att samordna sin verksamhet i relation till ett gemensamt mål oberoende av tid och rum. Datorerna gör det möjligt att organisera ett stort antal noder och ändå vara flexibla precis osm nätverken. (Castells 99)

Om jag går in på Wikipedia kan jag läsa att ““Networks, by definition, connect everyone to everyone. Hierarchies by definition, do not; rather they create formal channels of communication and authority. Networks operate informally with few rules, they depend on trust.”Gilbert Probst[3]

Nätverken är varken goda eller onda - they kill and they kiss - som Castells säger. De kan användas för vilket syfte som helst. Målet för samarbetet är det som knyter samman om de så är att döda eller skapa liv. Men grundbultarna är desamma, det är infomellt grundat utifrån att du som individ tycker dig ha något att vinna på att dela kunskap –eller information- med andra. Om du måste ha tillit. I nätverken i den afrikanska byn såväl som i ett affärsnätverk.

I artikeln som behandlar behandlar faktorer som stimulerar tillit i marknadsrelaterade relationer så defineras tillit på följade vis. ”Trust is defined as the willingness to rely on an exchange partner in whom one has confidence.”
Moorman, Deshpandé, and Zaltman (1993)

I den institution som Illich talar om är väl snarare rädslan hotet att bli utesluten som är den främsta styrmekanismen. Men vi behöver tillit till att lita på att det finns kunskap som kan vara av värde fast den inte är okeyad av systemet. Illich skriver ”the alternative to the dependency of a socety on it´s schools is not the creation of new devices to make people learn what experts have decided they need to know; rather, it is the creation of radically new relationships between human beings and their environment”


Nätverkens princip är alltså horisontell; alla skall kunna kommunicera med alla. Det finns mer än ett sätt att vara. Det står i kontrast till de strukturer som Illich beskriver. Det uppmuntrar till samarbete och går bortom de hierarkiska strukturernas tilltro till det enda rätta. Du måste ha tilltro till de personer du arbetar med, skaffar dig kunskap tillsammans med.

.
Samverkan istället för konkurrens.
Tillit blir ett huvudord i en omställning där vi måste samarbeta - där vi måste samarbeta med något helt annorlunda utan att vi vet kan definiera det annorlunda enligt de värdeskalor som vi är vana vid. Inte för att få kontroll över som ofta är fallet i en vertikal hierarkisk organisation där det snarare är hotet om att bli utesluten som är grundvalarna för samarbete.
I Tanzania och Uganda så har jag upplevt att man inte vill samarbeta mellan olika institutioner därför att då kan komma ut att det finns olika bidragskällor - om jag samarbetar så kanske jag mister bistånd. Det gäller att försöka hålla stuprören intakta så de inte läcker ut information. I höstas diskuterade jag ett samarbete utifrån kursen Interkulturellt Entreprenörskap för Hållbar utveckling med en kommunal tjänsteman i Bagamoyo, Tanzania. Först var han inne på vilka pengar ett samarbete kunde innebära, när det stod klart att det inte fanns några pengar alls, så fick diskussionen en annan vändning. Bland annat kunde vi realtera kursen till policydokument för Tanzania, bl a föreslagna vägar för att arbeta för att komma ifrån bidragsberoende - co-dependence.
Undrar hur mycket som är annorlunda här? I Europa, Sverige, Högskolan Väst. Vilka samarbetar vi med. Nu måste vi ligga väl till hos de nya, de som kommer att styra marknaden. En artikel i Dalslänningen visar kommunaltjänstemän som åker ut i byarna och pratar om tillväxten i Kina – kan det beskrivas som ett sätt skrämma till att agera på det Enda Sättet – Konkurrera ut varenda jävel. Hotet om de många doktoranderna i Kina får oss här på Högskolan Väst att spotta i nävarna och komma igen och producera avhandlingar.

Tror inte att det är dessa strategier som får oss närmare en omställning till en mer hållbar värld. Einstein igen, kanske kan vi inte lösa de problem som uppstått innanför ramen, vi har inte verktygen vi måste gå utanför de existerande ramarna. Kanske kan webben ge en möjlighet, genom att samverka med nätverk som inte har fastnat i en mental tankefigur att allt bara kan lösas på ett sätt. Kanske kan sättet vi diskuterar via våra bloggar ge oss en tilt i rätt riktning?
När vi skriver ut i det tomma intet vet vi inte vilka normer som gäller. Vad Är arenan vilka normuppsättningar har vi här? Vi får lägga mindre krut vid att lista ut ”det rätta sättet” och mer på att hitta den där gården som jag vill leka på. Där jag söker mig till dem som vill detsamma som jag utifrån mitt genuina intresse. Va där det jag tror på då vad vill jag hur vill jag ha det? Bloggar och wikis har ett fönster öppet, har i sin struktur en möjlighetsinbjudan. Där svärs det i kyrkan - det tycker jag är bra. De har en direkt koppling till informella strukturer.

Kanske kan webverktyg verkligen vara exempel på Verktyg för tranformation. Hur de ser ut finns det en lång diskussion om, är det kognitiva ( Mezirow) ja men i kombination med känslomässiga emotionella (Boyd Myers) eller ja alla dessa men även i kombination med det imaginära och spirituella (Ceruto, Perneman, Bussey Rinpoche m fl).

Min utgångspunkt är att jag intresserad av att se vilka möjligheter olika skapande metoder kan ha i detta sammanhang. Min erfarenhet säger mig att skapande metoder kan ge en möjlighet att se annorlunda. Att distansera sig och få syn på nya mönster se det vi tar för givet se skogen för alla träd. Eva Saether (2006) beskriver det på följade vis:”Alla kulturformer befinner sig ständigt i en hybridiseringsprocess. Denna process innebär inte att två ursprungsformer skapar en tredje form, utan snarare ett tredje skapande rum, där helt nya positioner kan skapas. Här fogas avtryck samman, andra betydelser och andra diskurser påverkar varandra. I detta tredje rum kan skillnader tillåtas, eftersom det inte finns något överlägset ”jag”.

Denna definition ligger nära vår definition av ett interkulturellt perspektiv som ett rum för skapande med högt i tak och låga trösklar som vi använder oss av på de interkulturella kurserna vid Högskolan Väst. I kontakt med olika nätverk utanför högskolan institution skapar vi utrymme för reflektion. I utrymmet som skapas formuleras handlings strategier - vad kan jag Göra, vilka kan jag samarbeta med för att skapa ett hållbarare samhälle. Viktigt blir att inte bedöma utifrån en vertikal värdeskala. Att vi vågar vara informella, att vi står kvar i autentiska frågeställningar engagemang utan att använda merparten av vår tid till att läsa av vad som gäller på den här arenan, vad är det Enda rätta svaret. Kan vi skapa en organisations form som är flexibel och anpassar sig efter de frågor som dyker upp snarare än det motsatta. Kan vi stå kvar i att uppmuntra olika perspektiv att det är just detta vi lär av. Har vi tillit till att det finns engagemang?

I nätverket så finns inte det upp och ner. Jag söker mig själv dit – jag söker mig dit utifrån mitt engagemang . Inte att vi har fasats ihop för att vi måste gå detta den är inte obligatorisk. Den bygger på det fria och frivilliga lärandet. Men behöver vi högskolan då? Ja jag tror definitivt att vi behöver det finns ett element av tröghet - av motstånd som skulle kunna tillföra nätverken mycket. Stellan Vinthagen (2007) m fl. har varnat för nätverkets uteslutningsmekanismer. Det jag tycker är spännande är mötet mellan organisationen och nätverket mellan det formella och det informella. Detta skulle jag gärna vilja veta mer om känner jag. Om det kan leda till ändrar praxis
i de formella institutionerna.

Undrar Åse